Inledningstal av Li Bennich-Björkman, professor Skytteana och ordförande för Statsvetenskapliga föreningen i Uppsala
Just nu reser vi tillbaka i tiden, till Uppsala den 7e november 1919. Rudolf Kjellén, som är professor Skytteanus i Uppsala och först senare kommer att bli ett omstritt namn, och några andra herrar har beslutat att idag ska Statsvetenskapliga föreningen i Uppsala bildas. Skytteanum glimmar i höstmörkret, kanske är det i Alinska biblioteket de samlas? Tidigare under året, redan i februari, några månader efter att Första Världskriget slutat, har de träffats och diskuterat i en mindre klubb. Nu har de beslutat att de vill ha ett större och öppnare forum. Bara män är det på den tiden, och det ska dröja så länge som in på 1980-talet innan kvinnor kommer in i styrelsen.
Rudolf Kjellén med sitt stora intresse för stormaktspolitiken, för statens essens, och för geopolitik dominerar till att börja med, han är föreningens första ordförande och har bakom sig verk som Stormakterna och Staten som livsform, konservativ är han och riksdagsledamot likaså.
Mot bakgrund av de enorma omvälvningarna i Sveriges omvärld – och i Sverige – finns så mycket att reflektera kring och försöka finna lösningar på. Första världskriget hade äntligen slutat i november 1918 och Versaillesfreden, den ödesdigra som banade vägen för tysk revanschism, skrivits under av segrarmakterna USA, Storbritannien och Frankrike i juni 1919. När diplomaterna möttes på det franska slottet Versailles bara ett halvår innan föreningens bildande var det få som anade att ett nytt världskrig skulle vara ett faktum bara 20 år senare.
Statsvetarna i föreningen hade just bevittnat hur de gamla och mångnationella Habsburgska och Ottomanska imperierna besegrats och gått i graven, och hur ätten Romanov som härskat över Ryssland under många hundra år plötsligt var bortsopad och de röda tagit deras plats. Runt om i Sveriges grannländer: i Finland, i Estland, Lettland och Litauen, i Ukraina och i Belarus fördes krig för nationell självständighet mot bolsjevikerna, Första världskriget är slut men krigen fortsätter och fortsätter. 1922 föds Sovjetunionen; bolsjevikerna står som segrare i Ukraina och i Belarus men Finland och de baltiska staterna är nu nya stater på Europas karta.
När imperierna störtade samman var det på grund av den nationella väckelse som svepte över Europa under 1800-talet och som med understöd av den amerikanske presidenten Woodrow Wilsons princip om nationellt självbestämmande blev politiskt sprängstoff. Alla folk ville ha sin egen stat. De nya tar till sig idéerna som sprids om folkligt inflytande över den politiska makten; om demokrati. Men hur ska demokratin bäst organiseras? Hur ska makten kontrolleras? Frågor om författningen, om parlamentarismen och stormaktspolitiken präglar föreningens diskussioner under dessa de första åren. Rudolf Kjellén dör 1922 och Axel Brusewitz tar över efter honom. Axel Brusewitz upptagen av framväxten av det nya styrelseskicket i Sverige som efterträder maktdelningen: parlamentarismen. Hur fungerar det på andra håll? Hur ska det fungera i Sverige där den fortfarande är så ny?
I föreningen föreläser ofta och gärna Herbert Tingsten, som är vice ordförande mellan 1929 och 1935, han är så bred och talar om amerikansk politik skildrad i amerikansk skönlitteratur, om engelsk nationalism och om idékritik och idéhistoria – något som blir kännetecknade för Statsvetenskapen i Uppsala. Den 1 november 1932 håller han något som kunde varit dagsaktuellt ”Antintellektualismen i politiken”, 1/3 1935 ”Psykoanalys och politik”.
1933 startar föreningens bokutgivning, Skriftserien. Den första boken, nr 1, som ges ut samma år är Axel Brusewitz egen ”Studier över riksdagen och utrikespolitiken. Hemliga utskottet i 1809 års författning”. 2018, förra året kom nr 203 Johanna Petterssons avhandling What´s in a line? Den är på engelska, med suggestivt omslag och skulle tilltalat Kjellén med dennes geopolitiska ådra.
5-6 föredrag om året, många av dem av föreningens medlemmar, och så några gästforskare med får man säga långa mellanrum. Eduard Castle (professor Wien) åller ”Der Zefall det österreichisch-ungarischen Monarchie” 21 april 1922, Walter Thompson professor vid Leland Stanford university ”Ett amerikanskt partikonvent” 27 oktober 1931.
Uppsala 7 november 1944. Axel Brusewitz, i vars sal vi samlas idag, är fortfarande föreningens ordförande sedan 1923 vilket han kommer att vara i några år till, till 1947. Föreningen firar 25 år och runt om i världen rasar Andra världskriget. Sverige är förskonat, tack vare en neutralitetspolitik som inte är helt invändningsfri och en politisk ledning som lagt partipolitiken åt sidan och samlingsregerar. De tyska nazisterna håller på att förlora då 1944, kommunistiska Sovjetunionen är allierade med Västmakterna, USA Storbritannien och Frankrike i striden mot Tyskland. Inom ett halvår kommer Andra världskriget att vara till ända, och Europa är i ruiner. Freden är lika aktuell som när Rudolf Kjellén och de andra samlades 1919. Hur bygga ihop Europa? Hur förhindra ett tredje världskrig?
Och styrelseskicket? Sverige har bevarat sin demokrati sedan genombrottet 1918, och parlamentarismen har överlevt, även 1941 års midsommarkris då kungen kallar till sig regeringen. I många andra länder i Europa och Latinamerika blev mellankrigstidens demokratiska experiment kortlivade. Berodde det på att parlamenten fick för mycket makt, och regeringarna blev för svaga? På längtan efter starka män och någon som bestämmer? På bristen på ekonomiskt välstånd?
Gunnar Gerdner håller föredrag om ”Från Edén till Branting. Kring uppkomsten av 1920-talets minoritetsparlamentarism”
Olle Nyman om ”Svensk parlamentarism 1932-1936”.
Så är det 7 november 1969. Föreningen fyller femtio år, Professor skytteanus Carl Arvid Hessler är dess ordförande och skriver i förordet till skriften som ges ut till jubiléet att han själv blivit inspirerad av marxismen att tänka i termer av att ”intressen” styr, och att även staten är föremål för intressekamp och klassintressens strävan att prägla politiken. I Sverige har socialdemokraterna precis fått 50 procent i andrakammarvalen, Tage Erlander avgår efter 23 år som partiledare och statsminister. Partiet står på toppen av sin makt. Men 1969 bryter en vild strejk ut vid de statliga ägda LKABs gruvor, en första ordentlig skälvning under arbetarrörelsens mark. Det är fred i Europa, men Sverige tycker sig inte kunna vara med i EEC och hänvisar till neutraliteten. Demokratin har tagit både steg framåt och steg bakåt, genom avkolonialisering i stora delar av Afrika och Asien, då förhoppningarna på demokratin ökade men tilltagande auktoritära styren. I den skrift som ges ut 1969 för att fira 50 år finns för första gången en kvinna med bland de sex unga krafterna som får den äran. Det är Inga Brandell som skriver sitt kapitel om 22-marsrörelsen i Frankrike.
Nu idag, 7 november 2019, är Statsvetenskapliga föreningen i Uppsala 100 år. Liksom för 100 år sedan är upptagenheten och oron över den politiska ordningen, friheten, demokratin och att förhindra avhumanisering och diktatur påtagliga. Men där föreningens bildare befann sig i början av ett demokratins århundrade så står vi istället med 100 års erfarenhet att se tillbaka på. Stormakterna, som så upptog Rudolf Kjelléns sinne, styr lika mycket nu som då, men inte bara med militär makt utan med vad statsvetaren Joseph Nye kallat soft power eller vad den amerikanske diplomaten och strategen George Kennan benämde ”political warfare”; propaganda, kontroll av information, falsk information, ekonomiskt understöd, sabotage. USA, Ryssland, Kina och Turkiet, utmanar och både stabiliserar och destabiliserar. EU finns med, men i vilken utsträckning?
Statskunskapen då? Titlarna i skriftserien vittnar om ett fokus på svensk och internationell författningsrätt, i Europa och med visst inslag av utblickar mot USA fram till mitten av 1950-talet. Då börjar Hesslers ”intresseperspektiv” slå igenom med fokus på makt och inflytande över olika policyområden. 1967 dyker för första gången ”tredje världen ” upp – utvecklingsforskning – och det är i Lars Rudebecks avhandling Party and People. A Study of Political Change. Senare decennier präglas av allt mer ökad mångfald; policy-studier, utvecklingsforskning, internationella relationer, förvaltningsforskning, politisk teori och politiskt beteende. Visst finns intresset för författning där, som i Shirin Ahlbäck Öbergs avhandling ” Att kontrollera staten” (1999) och i studier av EU som Karin Leijons om EU-domstolen men trots allt mer ”den levande”, governance, nätverksstyrning, hur civilsamhället påverkar beslutsfattande. Mångt handlar om länder utanför den västliga kretsen: Kenya och Zambia, Ghana och Sydafrika, Indien och Georgien, Afghanistan. Den representativa demokratin, hur medborgarna kommer till tals och hur de företräds, hur institutioner och beteenden är könade; allt det intresserar statsvetarna idag. Ämnet har förändrats, men hur och varför?
Med dessa ord vill jag inbjuda er till eftermiddagens diskussioner och kvällens firande. Föreningens styrelse har valt att lägga vikt vid freden, demokratin och vårt ämne statskunskap. Jag lämnar ordet till vår första moderator, Sten Widmalm.
Bild från föreningens 60-årsjubileum 1979. Från vänster: Gunnar Heckscher, Gert Hornvall, Lennart J. Lundqvist, Leif Lewin, Nils Elvander och Erik Åsard.
Lennart J. Lundqvist och Nils Elvander (t.v.) samt Gunnar Heckscher (t.h.) vid föreningens 60-årsjubileum 1979.
Middagstal av Sverker Gustavsson, ledamot i föreningens styrelse
Kära föreningsmedlemmar!
Låt mig börja med att på allas våra vägnar tacka vår ordförande Li Bennich-Björkman för att hon med sådan praktisk blick och sådant sinne för det väsentliga har möjliggjort dagens jubileum. Till detta vill jag foga några iakttagelser och reflektioner grundade på protokoll, tidningsartiklar och minnesbilder från tidigare jubileer.
Föreningen bildades för på dagen hundra år sedan. Det skedde vid ett möte på källaren Phoenix – en restaurang som låg vid Fyristorg där Hambergs i dag har sin verksamhet. Lokaltidningarna uppmärksammade händelsen med en kort notis på tiotalet rader. Av denna framgick att professor Rudolf Kjellén hade valts till ordförande och docent Georg Andrén till vice ordförande samt att docent Leif Kihlberg hade föreläst över ämnet Ministeransvarighetens framväxt under 1800-talet, d v s om parlamentarismens gradvisa etablering trots att kungamakten hade principiellt företräde enligt 1809 års regeringsform.
Detta var alltså 1919. Redan tio år senare, på årsdagen 1929, samlades medlemmarna till vad som kallades högtidssammanträde och som innebar att föreningens vice ordförande på tjugotalet och sedermera professorn i Göteborg, Georg Andrén, föreläste om Konstitutionalism och parlamentarism i vårt nuvarande statsskick. Det var antagligen det resonemang, som återkommer i ambitiösa tidskriftsuppsatser av Andrén under de aktuella åren.
Detta var 1929. Femton år senare, den 9 december 1944, var det dags för tjugofemårsjubileum. Det ägde rum en månad senare än rätt datum, förmodligen därför att man ville få festskriften färdigtryckt. Den var ”dygnsfärsk”, som Axel Brusewitz uttryckte saken enligt Upsala Nya Tidning. Lokalen var densamma som 1919. Men programmet hade en annan och mer storståtlig uppläggning med hyllningar, högtidsföreläsning och frackmiddag.
Huvudnumren var två till antalet. Det ena var den sjuhundra sidor tjocka festskriften Statsvetenskapliga studier, volym 20 i föreningens skriftserie, med över tjugo lödiga bidrag om många olika saker. Det andra var att Brusewitz höll en ambitiöst genomarbetad föreläsning under rubriken Från Svedelius till Kjellén – några drag ur den skytteanska lärostolens senare historia, som sedan trycktes i första numret av Statsvetenskaplig tidskrift 1945. Vid middagen talade universitetets rektor Nils von Hofsten, universitetskanslern Östen Undén, patronus Karl Axel Mörner och den staaffska fondens ordförande justitierådet Nils Alexanderson samt som företrädare för en yngre generation Elis Håstad och Arne Wåhlstrand.
Det historiskt intressanta är tidpunkten för tjugofemårsjubileet. Det ägde rum fem månader före den tyska kapitulationen och trettio år efter den svenska borggårdskrisen 1914. Axel Brusewitz och hans elever avtackas som räddare av demokratin, tolkad som en kombination av majoritetsstyre och politisk liberalism. Studiet av hur parlamentarismen hade vuxit fram och kommit att praktiseras framställdes som en politisk kulturgärning. Bakgrunden var att de som hyllningstalade hade varit med på vänstersidan under de tjugo första åren av 1900-talet. Den lokala miljön här i Uppsala hade under den perioden stått och vägt mellan parlamentarism och demokrati å ena sidan och kungamakt, begränsad rösträtt och maktdelning å den andra.
Ytterligare tjugofem år senare, det vill säga 1969, firades femtioårsjubileet med två begivenheter.
Den ena var volym 50 i skriftserien, i vilken Carl Arvid Hessler under titeln Idéer och ideologier lät publicera sex föredömliga seminarieuppsatser av Inga Brandell, Walter Carlsnaes, Arne Eriksson, Olof Kleberg, Staffan Rylander och Stefan Söderlind. Lästa med såväl dåtidens som dagens ögon var samtliga uppsatser påfallande välgjorda och klargörande beträffande studentrörelsens idéer, händelseförloppen i Tjeckoslovakien och Frankrike, styrningen av förvaltningen och nationalism på den afrikanska kontinenten.
Den andra begivenheten var en paneldiskussion på universitetet, sal IV, under rubriken Värderingarnas roll i modern statskunskap med inlägg av Nils Elvander, Leif Lewin, Lars Rudebeck, Claes Örtendahl och Sverker Gustavsson. Det som blev sagt vid det tillfället framgår av ett utförligt referat över en hel sida i Upsala Nya Tidning den 8 november 1969. Teserna var:
1. Varje politisk och statsvetenskaplig diskussion värd namnet förutsätter ett tankeinnehåll, som inte bara innefattar verklighetsomdömen utan också värderingar och rekommendationer. Poängen är att alla tre momenten går att tolka, precisera och hållbarhetspröva.
2. Engagemang utesluter inte saklighet.
3. Saklighet utesluter inte kritik. Någon viss ståndpunkt kan vara bättre underbyggd än en annan uppfattning. Intellektuella brister måste kunna konstateras. Annars kan vi inte klargöra innebörden av olika handlingsalternativ.
På kvällen hade vi sedan fin middag på Södermanland-Nerikes nation. Då talade Leif Kihlberg, som hade varit med vid grundandet 1919 och under lång tid varit verksam på Dagens Nyheter samt författat den biografi i två band om Karl Staaff som kom på 1960-talet. Andra talare var landshövding Ragnar Edenman och rektor Torgny Segerstedt.
Den senare kostade på sig en elakhet om ”en femtioårig dam som inte klär så väl i kort-kort som hon själv tror” – en formulering som vi kom att fundera en del över. Vad var det Segerstedt ville ha sagt i relation till vad boken med de sex uppsatserna faktiskt innehöll och vad som hade sagts inom ramen för panelsamtalet? Vi som var med vid detta tillfälle för femtio år sedan hade svårt att inse att någon av oss hade sagt eller skrivit något förgripligt.
Detta var alltså 1969. Tio år senare, 1979, firade föreningen sextioårsjubileum med sedermera göteborgsprofessorn Lennart J. Lundqvist som ordförande. Professor Gunnar Heckscher talade om Statskunskapens roll och uppgift med Gert Hornwall, Leif Lewin, Nils Elvander och Erik Åsard som kommentatorer.
Ytterligare femton år senare, år 1994, var det dags för sjuttiofemårsjubileum. Ordförande var då Shirin Ahlbäck Öberg med styrelseledamoten Ann-Cathrine Jungar som särskilt engagerad i uppläggningen. Högtidsföreläsningen hölls av professor Max Engman från Åbo. Ämnet var När imperier faller. Hans föredrag kommenterades av Olof Petersson, Helene Lööw och Gunnar Ohlson, varefter följde festmiddag på Norrlands nation.
Om vi nu samlat betraktar vad som avhandlades vid jubileerna 1929, 1944, 1969, 1979, 1994 och 2019 – vad finns då spekulativt att säga om vad som kan komma att avhandlas vid motsvarande begivenheter om tjugofem år 2044 och femtio år 2069?
Min egen bedömning är följande:
Bestående kommer att vara, tror jag, intresset för de inomvetenskapliga frågorna om demokrati, fred och politisk saklighet, d v s statskunskapen som ämne. Dessa teman, som har varit aktuella vid alla tidigare jubileer, kommer ganska säkert att vara det också 2044 och 2069. Det skulle förvåna om grundproblemen från 1919 i någon rimlig mening skulle komma att ”lösas” och därför inte längre tilldra sig medlemmarnas intresse.
Vad som däremot ligger i farans och den världspolitiska omvandlingens nuvarande riktning är en underminering av den utomvetenskapliga grunden för det slags idealistiskt och institutionellt företag, som en strävan till politisk saklighet betald inom ramen för statsbudgeten måste sägas utgöra. Inte bara 1944 och 1969 utan också 1994 och 2019 års paneldeltagare har tagit för givet ett antagande om public service. Kan vi göra detta också fortsättningsvis? Det är inte självklart.
Av allt att döma kommer också svenska statsvetare under kommande år behöva inrätta sig för ett mer offensivt självförsvar än vad tidigare generationer behövt göra. Under hundra år har vi ansett oss jämförelsevis oreflekterat kunna ta den yttre inramningen för given. Fortsättningsvis kommer det troligen inte lika självklart finnas folkligt stöd för public service i den breda meningen av sakligt styrd journalistik, rättsväsende, kultur, forskning och högre utbildning.
Desto viktigare blir det då att inte försumma vad som bör vara statskunskapens särskilda kännemärke i en politisk miljö alltmera präglad av misstro gentemot public service . Mer och mer blir uppgiften att hävda värdet och betydelsen av institutionaliserad saklighet även i frågor som är kraftigt omstridda.
Låt oss med en gemensam skål minnas vad som genom åren varit centralt för vår krets av personer och inspireras att fullfölja de gångna hundra åren med sikte på motsvarande avstämningar 2044 och 2069!
Statsvetenskapliga Föreningen i Uppsala 2019